Svenska i hälsovården – rättighet men raritet

Julkaistu Nuori Lääkäri -lehdessä: 01/2019
Kirjoittaja: Fredrik Ahlström

Svenska i hälsovården – rättighet men raritet

På tidningens redaktionsmöte hördes nyligen något ovanligt, nämligen diskussion på svenska. Denna diskussion resulterade i en återkommande kolumn på förhoppningsvis förståelig svenska i vilken för en svenskspråkig kandidat aktuella ämnen behandlas.

Vad vore lika evigt aktuellt som svenskans ställning i dagens hälsovård?

Medier har lyft fram fall där det verkar som finskspråkiga patienter har blivit bemötta av läkare vars kunskaper i finska kunde ha varit klart bättre. Rubriker som dessa väcker betydande diskussion, mindre skall inte förväntas. En välfungerande verbal kommunikation mellan läkare och patient är en grundförutsättning för patientsäkerheten, men det är också frågan om mycket mera än att enbart kommunicera medicinsk substans. Språket är minst lika viktigt för att åstadkomma en förtroendeingivande vårdrelation och för att kunna ha inlevelse i patientens situation.

Problematiken som förefaller vara ett nyare fenomen på finskspråkigt håll har dessvärre varit vardag för den svenskspråkiga patienten i decennier.

Den svensktalande befolkningen har på många orter sedan länge fått finna sig i en situation där svenska inom vården är en raritet. Det är inte sällan jag har bemött patienter som ingalunda förväntat sig svenska, men blivit mycket glada då de har fått tala på sitt modersmål. Detta är en typisk situation. Därutöver finns det ändå många gånger då smidig kommunikation på ens modersmål inte är enbart trevligt, utan av kritisk betydelse. Till exempel då patienten är akut sjuk och eventuellt inte klarar av att kommunicera på ett mindre bekant språk. Ibland kan modersmålets betydelse också vara något överraskande, som då minnesfunktionerna bedöms hos en till synes tvåspråkig, svenskbördig, patient.

Förutom fall då patientens oförmåga att kommunicera på finska är relativ, finns det för att klargöra tusentals svenskspråkiga i Finland som verkligen inte kan finska. Svenskans betydelse är i dessa fall uppenbar.

Under min studietid samt som läkarvikarie har jag fått vara med om mycket olika språkklimat. Den ena ytterligheten är enspråkigt svenska kommuner där bemötande på finska inte nödvändigtvis hör till vardagen och finskan kan vara en utmaning för läkare. Motpolen exemplifieras av ett centralsjukhus där vårdpersonal häpet har frågat mig varför jag använder svenska med en kollega.

Idealet ligger sannolikt någonstans mellan dessa; en levande tvåspråkig miljö där vi erkänner och arbetar för varandras behov och rättigheter lika mycket som vi förstår de regionala realiteterna.

Var ligger då ansvaret för utvecklingsarbetet?

Då bemötande på svenska är allt annat än regeln, förväntar sig eller kräver patienten sällan svenskspråkig vård; ibland kan man se sig i spegeln och konstatera sig ge vika för lätt. Det skall ändå påpekas att Kommunförbundet i sin rapport ”Kommunerna och språklagstiftningen” skriver att det är kommunala myndigheternas plikt att på eget initiativ se till att privatpersoners språkliga rättigheter uppfylls utan att personen måste vädja till sina rättigheter. Vi yrkespersoner bär alla vår del av detta ansvar.

Vad kan då var och en av oss göra i vardagen för att arbeta för ett tvåspråkigt hälsovårdsväsende?
Granska rutinartat patientens språk från patientjournalen och fråga på vilket språk patienten önskar bli bemött.
Vad som tidigare kallades rariteten svenska, kunde bli vardagsmat ifall var och en gör sitt bästa att bemöta på svenska som finskspråkig. Och tro mig, benämningen vardagsmat till trots är det mycket uppskattat.
Utnyttja även era svenskkunniga kolleger, tala svenska med dem och låt dem inte byta till finska då ni önskar lära er.
Ni kan också fortsätta läsa serien av denna svenskspråkiga kolumn; även lättsammare ämnen lovas.

Livslångt lärande skall även innefatta språk. Då artificiell intelligens och moderna system förväntas att allt mer åta sig rutinartade uppgifter så förblir bemötandet kärnan av läkaryrket. Varför inte då ha eftertraktad kärnkompetens på båda inhemska språken?

 

Fredrik Ahlström
Finlands Medicinarförbunds ordförande,
svenskspråkig medicine kandidat

Kommentit

Jag hoppas vi kunde har mer medicinsk svenska kurser här på Oulu universitet, men vi har bara en stycke och kan inte välja mer. Om vi vill tar denna kursen igen får vi inte. (Utom vi vill betala). Jag tycker att det är en del av det här problemet: vi lär ju nästan ingen medicinsk svenska i skolan och alla vi har lärat i gymnasiet har vi glömt medan 6 år vi studerar medicin!

Kommentoi


Kirjaudu sisään kommentoidaksesi.